Macken där vi oftast brukar tanka är en obemannad OKQ8-mack. Den har två rader med pumpar, med två pumpar i varje rad. Den aktuella dagen rullade jag in och ställde mig vid rad två. I rad ett stod det redan en bil och höll på att tanka. När jag klev ur bilen så noterade jag i ögonvrån en viss förvirring runt grannbilen, men tänkte inte så mycket mer på det.
In med platskortet i kortläsaren och knappning av kod. Ah, godkänt även den här gången. Men så hände nå’t ovanligt. Automaten uppmanade mig att tanka på pump fyra. Något sådant hade aldrig hänt förut. Man brukar bara få veta att det är OK att tanka från valfri pump.
Jag hade ingen som helst lust att tanka på pump fyra. Det är nämligen dieselpumpen. Så, avbryt köpet, testa på nytt, pilla och dona. Inget hjälpte. Nähä, då var det väl bara att masa sig över till rad ett då. Den bil som stod där när jag kom verkade ju ha kunnat tanka och åkt sin väg. Medan jag körde över till nästa pumprad anlände en ny bil och ställde sig vid pump ett. Alltså placerade jag mig vid pump två. Min nye pumpkamrat hann före mig till kortautomaten och gjorde de sedvanliga manövrerna där. Det visade sig då att automaten i rad ett inte ville vara sämre än kollegan i rad två, för här kom det upp en glad upp maning: ”Tanka på pump två”.
Då berättade jag om mina erfarenheter i den andra raden. Pumpkamraten valde att inte gå i närkamp med tekniken, utan lite resignerat rullade han fram sin bil till pump två. Stor lycka! Han fick sin bensin.
Under tiden som han tankade stod jag kvar och väntade vid pump två. Jag vågade inte rulla fram och testa pump ett. Det gjorde däremot två gentlemän som just anlänt. De skulle fylla en femlitersdunk. Jag informerade om pump etts förmodade motspänstighet, men de skulle betala med ”tjugor” och inte med kort och hoppades på bättre tur med dessa. Nja, till att börja med såg det mörkt ut. Automaten vägrade acceptera den ena sedeln. Men, efter åtskilligt trixande, så svaldes även den. Därefter uppmanades tankaren att trycka på knappen ”klar” eller fortsätta att mata in sedlar. Det var bara det att klarknappen var omedgörlig. Den ville inte förstå att den blev tryckt på. En lätt panik började märkas hos dunkmännen. Två tjugor försvunna och ingen bensin…
Efter mycket tryckande på många knappar, fast mest på ”klar” förståss, så fattade plötsligt automaten att det inte skulle bli mer sedlar från det hållet, utan tillät äntligen tankning – från pump ett! Va, från ”rätt” pump? Nja, tro nu för all del inte att lyckan var fullständig. Pump ett vägrade att ge ett ljud ifrån sig. Den tidigare mojnade panikkänslan hos dunkmännen började visa sig igen. Knappar trycktes, pumpmunstycket togs ur och sattes i pumpen, ”avtryckaren” i pumpmunstycket trycktes in och släpptes ut.
Nu vet inte jag om dunkmännen hade någon mystisk förmåga att påverka bensinpumpar, men efter en god stunds trixande lyckades de verkligen få igång pump ett och få sina litrar.
Så, äntligen, äntligen var det min tur. Med bävan närmade jag mig automaten. Vad skulle jag drabbas av? Inget, visade det sig. Allt flöt på som vanligt. Automatiken kanske hade bestämt sig för att roliga timmen var slut och det var dags att börja jobba seriöst igen.
Och så finns det folk som hävdar att maskiner inte har någon själ…