Oblandbara saker

Vet ni att prylar som ägs av en kommun inte går att använda tillsammans med saker som ägs av ett landsting? Det är nästan som man kan tro att de är gjorda av materia och antimateria. Ja, nu vet sådant som upplöses i en gigantisk energismäll om de kommer i kontakt med varandra.

Min mamma har fått sin ena fot amputerad. Efter det blev hon med viss naturnödvändighet rullstolsanvändare. Då man som sådan ofta tillbringar lång tid i stolen är det viktigt att man sitter bra och bekvämt. Alltså har man en speciell dyna, eller sits, att landa sin bakdel på. Rullstolen, under landstingets domvärjo, hade inledningsvis en dyna som med tid och längd blev ganska obekväm.

När så mamma flyttade till ett rehabiliteringsboende under kommunens befäl, kommenterade hon den dynan vid ett tillfälle. Vips, så fixades det fram en annan ur de kommunala gömmorna. Stor lycka. Den kommunala dynan var en lisa för en plågad bakdel. Där kunde historien slutat, men en i alla avseenden ”happy end”. Men icke.

Landstinget personal fick nys om illdådet att placera en kommunal dyna i landstingsstol. En delegation ryckte ut för inspektion. De hummade, funderade och konstaterade att ”så här kan vi inte ha det”. Så gick en tid, och delegationen dök ånyo upp, nu med en ny dyna som nyttolast. Mamma gav den nya dynan en chans i en utvärderingsperiod, men fann att landstingets dyna nr 2 bara var marginellt bättre än dyna nr 1. Kommun-dynan fick alltså åter träda i tjänst.

Landstingsdelegationen kunde naturligtvis inte nöja sig med detta nesliga nederlag i sittdynetestet. Ny utryckning, nu beväpnade med mätinstrument. Här skulle det tas mått så att landstinget kunde skräddarsy en dyna av exakt samma sort som kommunen ställt till förfogande. En tid förflöt och delegationen återkom triumferande. Nu minsann, nu skulle det bli slut på den i längden ohållbara situationen. Men aj. Något hade gått fel, endera i måttagningen, eller tillverkningen. Dynan passade inte! Ve och klagan. Ny måttagning och ny tillverkning. Så, äntligen, efter en lång process, med många inblandade, blev så ordningen återställd. En bekvämt sittande mamma, på en av landstinget ägd dyna i en av landstinget ägd rullstol.

Jag är ju bara ingenjör, så jag förstår inte principer och turer som de som jag beskrivit ovan. Jag inbillar mig ändå att turerna sammantaget har kostat en massa pengar och tid för de inblandade människorna. Om det nu är så oerhört viktigt att den där dynan ägs av rätt juridisk person, kanske det hade varit smidigare och billigare om landstinget helt sonika köpt den kommunala dynan av kommunen? Då hade också inblandade personer kunnat ägna sig åt viktigare arbetsuppgifter.

Föregående post

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *