För ett tag sedan funderade lite över varför det är så få som svarar på e-post.

Nu är det dags att fundera över varför folk inte tänker sig för när det gäller e-postadresser.

Naturligtvis är jag alltför petig, men jag tycker att man ska vara lite varsam med att ”avslöja” andras e-postadresser. Det av flera skäl.

I vissa stycken är det ”ond” digital värld vi lever i. Spam-botarna gör sitt bästa för att sprida skräp-post med diverse suspekta erbjudanden. Nya friska e-postadresser att sprida sin smörja till är mums i deras värld.

Sedan kan det ju finnas personer som inte gärna vill skylta med sin e-postadress i till-fältet i jättelika utskick. Jag var med i ett jobb-söksammahang, där den som administrerade ansökningarna skickade ut information till alla sökande. Ja, där kunde man alltså sitta och se alla som sökt det aktuella jobbet. Mig gjorde det inget den gången, men jag kände igen flera som jag visste inte alls tyckte om att synas tillsammans i det sammanhanget.

Hur gör man då? Ja, det allra enklaste är att skicka ett meddelande till sig själv, eller någon som inte har något emot att synas, och sedan lägga alla andra som ”BCC”, ”Dold kopia” eller vad det kan heta i det e-postprogram man använder. På det sättet ser ingen av mottagarna vilka andra mottagare meddelandet skickats till.

Just nu känns det bra. En helt underbar påskaftonsdag, med värme och sol. Det sista av snön håller på att försvinna. Snart rullar det in lite släkt. Jag har just lyckats stuka om resultatredovisningssystemet till LMS asfaltsprint.

I morgon blir det sång i Östra Skrukeby.

Härligt!

Internet är som en jättelik organism. Det förändras och växer hela tiden. Saker försvinner och nya kommer till. Vissa saker som dyker upp är banala och lätta att förstå sig på. Andra är mera hemliga.

Nyss snubblade jag över detta: http://kvitter.eu/ En hemlig liten krabat som jag inte riktigt greppar. Det är en av tjusningarna med Internet.

Ett leende, kanske några förklarande ord, kanske ett ”ursäkta”, kanske en undran ”kan jag hjälpa till…?”

Små saker som kostar så lite men som ger så stor effekt.

I natt gjorde jag en tjurrusning å jobbets vägnar. Större delen av dagen satt jag också och jobbade bakom en neddragen gardin. En stund under eftermiddagen gick jag ändå ut och luftade mig lite. Vilken känsla! Sol, vindstilla och kritvit (nåja) snö. Jag fick en känsla av att befinna mig i en vårskidbacke i fjällen. Det var bara det ogarvade renskinnet som fattades, annars hade jag slängt mig ner i snödrivan och solat mig.

Ett annat vårtecken var också att jag återigen fick kontakt med datorn som jag ställt i föräldrahemmet för att hålla koll på beslysning och temperatur. För att nå den använder jag grannens trådlösa nät, med tillåtelse. När jag riggade det där tänkte jag naturligtvis inte på att det är ganska vanligt att det blir rimfrost på fönstren i ett i stort sett ouppvärmt hus under vintern. Rimfrost = en effektiv spärr för trådlösa nät.

Idag fick jag för mig att kolla, och se, den svarade. Jag trodde faktiskt att den skulle ha dött efter alla strömavbrott som elnätsföretaget har ställt till med i vinter. Men, det verkar vara segt virke i den gamla skrothögen.

Det har blivit en tråkig förskjutning av fokus i arbetslivet, från ”gör rätt” till ”gör fort”. Numera verkar det som det viktiga är att springa fort. Om man sedan springer käpprätt åt… ja det har mindre betydelse. Speciellt tydligt tycker jag det märks i 08-mentaliteten.

Det är så fruktansvärt mycket energi som går åt alldeles i onödan med att rätta till misstag, räta ut missförstånd, komplettera med grundfakta osv.

En släkting till den här mentaliteten är ”ego-fieringen”. Ett jobb idag verkar för många enbart vara en plattform att bygga upp det personliga varumärket. Om sedan arbetets innehåll och värden råkar sammanfalla med de personliga så är väl det bra. Yrkesstolthet och lojalitet mot företaget, och för den delen, företagets lojalitet mot de anställda verkar vittra alltmer.

Usch, nu låter jag som den gamle, grå, det-var-bättre-förr-muppen, som jag också är.

Det där tycker jag är ett märkligt fenomen. E-post är för mig ett effektivt och bra sätt att kommunicera. Just det där ordet ”kommunicera” verkar vara kruxet. Ett förvånande stort antal människor verkar anse att e-post är ”read only”. Dvs endast för att läsa.

Ofta när jag skickar något till enskilda mottagare, och oerhört ofta när jag skickar till grupper av mottagare, uteblir svar eller reaktioner helt och hållet. Även om jag skickar direkta frågor uteblir svaren. Jag vet att mina meddelanden har kommit fram, för det händer ofta att blir tilltalad några dagar senare med ”…jo ditt mail…”

Om det ringer i telefonen så svarar man. Man lyfter inte bara på luren, lyssnar på vad den uppringande har att säga och lägger på. Jag tycker faktiskt att ”telefonhyfs” ska gälla även vid e-postkommunikation.

Nu finns det nog en del personer i min vänkrets som tar lite illa vid sig, om de har orkat läsa ända fram hit. Det finns nämligen några som jag bombar med e-postfunderingar, och som inte svara med samma frekvens som bombmattan läggs. Till er vill jag bara säga: Resonemanget gäller inte er! Vilka ni är känner ni säkert på er. Vi har en tyst eller uttalad överenskommelse att mitt elektroniska babblande mest är av retorisk art.

Ofta säger man ”Ha en bra dag!” eller ”Ha en trevlig helg!”

Det är en i grunden väldigt trevlig tanke, men är det egentligen så bra framfört?

Formen är ju imperativ. Dvs en uppmaning/order. Kan man verkligen ge en order om trevlighet? Det innebär väl nästan att man lastar över ett prestations-ok över den uppmanades skuldror? Vad händer om jag nu inte lyckas villfara uppmaningen? Ska jag gå och ha dåligt samvete för att jag svek ordergivaren och hade en miserabel helg?